Tänker på dig ofta vännen min. Kanske mer än jag borde men jag kan inte hjälpa det. Du va så mycket bättre än det öde som du gick tillmötes. Jag minns tillbaka på saker du och jag gjorde tillsammans som något varmt ljus. Och det känns så skumt att vi kommer aldrig uppleva nya sådana stunder…
Jag vet att det är ett faktum men samtidigt så kan jag inte riktigt acceptera det. Inte för att jag hade mått bättre av att veta att du led i par veckor till så jag skulle hinna komma ner och krama dig en sista gång. Men jag är glad över att jag iaf fick höra av mig till dig en sista gång. Även om det bara va ett par sms.
Känns som alla har olika anledningar till varför du dog. Någon säger proppen i lungan, någon säger att det va cancern iaf, en tredje de höga doserna smärtstillande du gick på sista två dygnen.
Det jobbigaste av allt för oss som är kvar efter din bortgång hur snabbt allting gick.
Två veckor från att man fick reda på att du va sjuk till man fick besked om din bortgång. Och jag söker efter bra ord att ge dig och dem som sörjer din bortgång, men det är mest tomt, och i den tomheten växer sig en ovillighet att ta tag i sig själv.
Så jag tänkte trots allt göra det än då. Även om jag egentligen inte har någon lust.
Beslutat mig att inte köpa alkohol mer denna sommaren. Och ska sluta med snusandet en gång för alla. Ditt besked om din bortgång kom i en period i mitt liv där hela jag finner mig i någon slags konstig limbo.
Jag vill ju egentligen inte leva. Och jag har ju bara ätit mat som jag vet att jag blir dålig av. Dricka mer än jag vill för jag vet att det kortar ner livet också. Samma sak med snusandet. Allt detta har jag gjort medvetet för korta ner mitt liv, min tid här. Jag tittar på en mänsklighet och ser att där finns inte mycket att hämta.
Men då är det viktigt att inte glömma personer som dig Jacob. Du va en ljuspunkt i min tillvara. En plats att bara existera så som du är. Och jag ångrar så att våran kommunikation blev sämre och sämre de senaste tre åren. Jag har ingen bra ursäkt mer än att jag va så negativt inställd till mitt egna liv och det kändes som om jag ”smittade” andra i min närhet med den.
De kombination med att man verkligen inte ha en bra balans med jobbet. Där man gör kanske lite för mycket hela tiden. Förmodligen för på fritiden så har man bara dessa tankar om att man vill inte vara kvar här på jorden längre.
I allting så injekteras dessa små doser av gift av politiska agendor som gör att ingen vill ha med någon att göra längre.
Men så va det aldrig mellan oss Jacob. Och jag är så glad för det. (om man får vara glad i en sådan situation, men jag vill se ljuset i det vi hade)
Och det värmer mig så att du kom fram till mig under min första vecka i skolan, under den där poängpromenaden och bortsett från de sista tre åren så vart vi mer eller mindre oskiljaktiga.

Tack för det Jacob, och tack för alla andra underbara människor som jag lärde känna genom dig. Du har alltid lärt mig saker. Så inte så konstigt att även i döden så lär du mig saker. Jag tittar på dig och jag måste tippa hatten åt dig och erkänna att du kanske hade rätt hela tiden. Springa på ett kontor, i slips och skjorta är inte ett liv heller. Jag kan känna att det va synd att ingen kvinna riktigt gav dig en chans. Eller det kanske det fanns men att det inte fanns någon som kunde ta det goda med det onda. För i min mening så fanns det mer gott än ont i dig.

Tack igen för alla underbara år. Vila gott min vän, vila gott..