Jag hade irrat mig på vägen,
vandrat trött på okänd mark.
Utan kompass, vilsegången,
ängslats för allt jag skulle möta
i ett förfruset Nordanland.

Plötsligt, där en oändlig barrskog
möter ännu en oändlig barrskog,
stod en gammal rönn, ett ensamt träd
som en oväntad gnista från
en länge sedan slocknad eld.

Full av skratt i festlig skrud.
Klasar, droppar av liv och lust.
Ett flammande hav i blod och guld
mitt i ett töcken utav rimfrost
under kall septembersol.

Jag stannade en liten stund,
hjärtat fylldes av mera mod.
Min själ fann en hel ny mull,
ett ställe att slå rot och gro
i den gamla rönnens land.