Jag frågade min polska kompis om jag skulle ta med mig något nu när jag skulle till Polen. Han tittade på mig och sa "Lite böcker kanske?" "Ja" svarade jag "Lite böcker kan jag ta med". Dagen innan jag skulle resa kom böckerna, många böcker. Det här orkar jag inte bära tänkte jag, jag packar i stora fjällvandrarsäcken. Alla böckerna fick inte plats men de flesta. Överst la jag några blusar, lite underkläder och annat. 

När jag skulle iväg var jag tvungen att lyfta upp ryggsäcken på en stol, sätta mig framför och ta på axelremmarna. Den var för tung för mig att lyfta. Jag hade fått några namn med telefonnummer till människor i Warszawa. Jag tänkte att den lappen kan jag inte ha i fickan om det händer något i tullen så jag la den under innersulan i gympaskon. Inte smartaste stället kanske när man ska smuggla förbjuden litteratur men jag kom inte på något bättre.

1978 hade strejken på varvet i Gdansk varit igång ett tag och den höll på att sprida sig till Gdynia. Solidarnosc var bildat som Polens första fria fackförening med Lech Walesa som ledare. Studenterna hade börjat demonstrera som stöd. Det fanns flera intellektuella i bakgrunden som till exempel Jacek Kuron.

Tågresan gick fort och lätt och plötsligt var det dags att gå genom tullen. Jag ställde mig sist i en av köerna. Tullarna öppnade allt, bagageväskor, bagar, handväskor. De letade efter porr och nylonstrumpor som var det vanligaste att folk tog med för att sälja. Jag stod där. Jag kunde ju inte vända om och gå därifrån. Det var varmt och det tog tid. Jag blev mer och mer nervöst. Det var tungt. Jag ville sätta mig ner men det kunde jag ju inte heller. Jag blev darrig i hela kroppen av tyngden och nervositeten.

I kön bredvid stod två tjejer i min ålder. De hade också ryggsäckar men med sovunderlag rullade överst och triangakök dinglande. De kom fram något innan jag var framme i min kö och jag såg deras tulltjänsteman bara vifta förbi dem. Jag höll andan och så kom samma handviftning till mig. Jag kom ut i luften och kunde andas igen. De enda bagage de inte kollade var vandrarnas.

När jag kommit fram ringde jag till ett av namnen på min lista. Sa vem jag var och att jag hade böcker till honom. Han avbröt mig och svarade att Polen var glad för sina turister. Att jag kunde ringa igen om jag ville ha en sightseeing. Han avslutade samtalet. Jag blev förvirrad och arg, ville han inte ha böckerna? Jag snurrade runt i Warszawa några dar. Och så ringde jag igen, tänkte att om han skulle visa mig stan kunde jag ta med böckerna för att bli av med dem. Jo då, vi stämde träff i en park. 

När vi möttes blev jag utskälld. Fattade jag inte att alla telefoner var avlyssnade? Och varför hade jag dröjt flera dar med att ringa igen? Här hade han suttit klistrad vid telefonen och väntat. Han tog hand om böckerna som skulle till något säkrare ställe än hans lägenhet. Senare blev han lugn och ville bjuda på allt. Att jag kunde bo hos goda vänner. Restaurang med Warszawas första diskotek. Och ville jag träffa Kuron? Kuron sa jag, han sitter väl i fängelse? Det visade sig att Kurons fru var sjuk i cancer och han var satt i husarrest istället. 

Så jag tog mig lite utanför stadskärnan till ett område med trähus i små trädgårdar. Vid Kurons tomt stod militärer med k-pistar. Vi satt i Kurons arbetsrum. På hans skrivbord såg jag några av böckerna. Vi pratade länge om hur fackföreningar fungerar i Sverige medan hans fru bjöd på kaffe och kakor. Frun går ut med kaffekoppar till väktarna fastän maken protesterar. Hustrun bryr sig inte, de är ju bara utkommenderade unga pojkar och de har så långa tråkiga pass.

En dygn efter att jag tagit mig hem igen stängs gränserna. Jaruzelski hade rullat in med pansarvagnarna.