Ni ser på mig med välvillig överlägsenhet,
såsom de vuxna tittar på ett barn.
Ni ler mot mig, klappar mig på axeln.
Vad duktig du är, säger Ni.
Du kan tala vårt språk så bra,
det hörs nästan ingen brytning alls.
Du ser nästan ut som oss, säger Ni.

Mitt nya folk godkänner mig, halvhjärtat.

De ser på mig med en mild misstänksamhet,
som om de tittar på en vilsen tonåring.
De ler mot mig, klappar mig på axeln.
Så trevlig att se dig igen, säger de.
Tänk att du minns vårt språk ännu,
du talar nästan lika flytande som förr.
Du ser nästan ut som din salig mor.

Mitt gamla folk omfamnar mig, motvilligt.

Det krävs dubbelstyrka för att stå pall,
trippelmod för att gå vidare.
Orden stakar sig ibland, hjärtat svider.
Men när kärleken ger näring
och självrespekten gödslar
skänker tiden tålmodigt ny grönska i själen.
Man hittar sina egna vandringsstigar.

Man lär sig att leva som en nästanmänniska.