*
Det var länge sedan jag var på en begravning, tänkte han en dag. Det slog honom att det borde vara dags snart. Sedan började han fundera. Vem skulle det kunna vara? Hade han någon gammal släkting som...Det hade han ju faktiskt. Men näe, inte hon. En av hans få favoriter i släkten. De brukade spela chack ihop, innan hennes hjärna bröts ned av en brutal, galopperande demens, så att hon tvingades flytta hemifrån. Mycket tråkigt. För det mesta spelade han henne matt. Men när hon vann, vilket faktiskt hände då och då, gnäggade hon förtjust som en gammal häst och kastade sin whisky på honom. Nej. Inte hon. Men vem annars då, funderade han. Det fanns ju förstås en; som han sedan lång tid tillbaka hade en del otalt med. Han till exempel Tja...varför inte? Det är klart - tråkigt för barnen och frun. Men barnen är ju vuxna och klarar sig själva och får ju förstå att förr eller senare. Frun hittar väl snart någon annan. Säkert någon bättre. Dessutom, hade de inte haft så särskilt mycket till övers för varandra under livets gång och vem minns inte en gammal oförätt. Inte hade de talats vid nåt särskilt heller, inte på många år. Man skulle inte gråta allt för mycket. Lite grann förstås. Lite lagom, just framme vid kistan. Det hör ju till.

Jaha du, skulle han tänka. Där ligger du och här står jag. Nu säger du inte mycket.
Han grunnade lite över saken och blev mer och mer förtjust i tanken. Just den där känslan av makt. Det är skönt. Den hade alltid fått honom på gott humör. Han mådde bra av makt. Det är ju helt naturligt, tänkte han, att det är jag som ska bestämma och tala om vad som är bäst för alla, eftersom jag är den ende som begriper det.

Han tänkte sig att han skulle gå iväg, så att han anlände till kyrkan lite tidigare än alla de andra. Sedan skulle han ställa sig vid kistan och uttala alla dessa frågor som den döde inte kunde svara på. Så att han fick upprepa sitt: du säger inte mycket du.
Det gav honom en oerhörd känsla av tillfredsställelse, att ha total kontroll.

Man skulle kunna slå på stort. Svart all over. Vita rosor. Nya, blanka, fina skor. Behövde ändå tjacka ett par nya till en god väns bröllop framöver. Äkta sidenslips. Diskret färg, givetvis. Men tillräckligt trevlig för att även kunna användas i festsammanhang. Han kände hur han växte och hur livet åter fick en ny och vackrare klang; började gå i en trevligare tonart. Du har haft ditt lilla roliga och jag förtjänar att ha det bra, tänkte han. Jag är bäst och den som är bäst ska ha det bra. Det är enkelt. Sådant var hans resonemang; enkelt och rakt.

Hade han inte lidit tillräckligt? Nu var det väl ändå hans tur att ha lite flyt. Det var verkligen på tiden. Livet har sina ups and downs, men ingenting varar för evigt. Rätt som det är händer något trevligt som vänder skutan åt rätt håll och så är man ute på havet igen. Man måste bara hjälpa till lite ibland. Livsandarna måste ha sitt och han hade väntat länge nog. Det var helt enkelt hans självklara rättighet att åter få ha medgång och framgång i livet. Äras den som äras bör och ära vare gud i höjden och jag är gud. Jag är Fadern. Gudfadern! Som sagt...till havs!!

Medan han satt där i fåtöljen och drömde och fantiserade om kommande ljuvliga upplevelser och intressanta möten på de mest oförväntade platser; hörde han plötsligt ljudet av sirener från en ambulans någonstans i fjärran. Han brydde sig inte så mycket. Detta tjutande oljud från polis och ambulanser, hördes ständigt nere från stora vägen.

Han tyckte det ringde på dörren. Sedan bankade det och grannarnas röster tävlade om att låta högst. Det sprang i trapppan. Någon stack in en nyckel i låset och dörren gick upp. Innan han hann reagera, låg han på en grön brits i en ambulans på väg till närmsta sjukhus. Det var inte obehagligt eller särskilt ledsamt. Det sista han mindes innan han slocknade, var en känsla av förvåning. Nämen! Är det slut nu? Redan? Men jag hade ju så mycket pla...

*