Jag bor här, där laxen en gång gick upp.
Nu ser jag bara tomheten mellan grenarna ut över skogarna och vattnen.
Här kan man bara andas lite i skymundan
för ensamheten har inte någon att betrakta sorgerna med.
Så här får man bara bo på nåder och bara om man vill.

Det ligger inte längre någon längtan i mina tankar
och det ligger inte längre någon som väntar
på bättre dagar,
ljusa nätter,
och levande glada ögon.

Som min tältkåtas spjälors nakna spretande mot himlen,
som att se mygg som inte vill ta blod mer,
som att överleva av ren elakhet,
känns ödsligheten.

Och jag som aldrig i evighet kommer att dö.