Hon tänkte att hon alltid varit bra på att lägga pussel. Log lite åt den banala liknelsen. Tog en slurk av kaffet och tittade upp mot trädkronorna som vajade i den ljumma vinden. Vem kan döma vinden där den drar fram, tänkte hon. Livet är svårt och man gör så gott man kan, man gör så gott man kan. Sen grät hon stilla under vårhimlen.