Mitt sinne är ett mäktigt berg
som över himlen går;
Mitt hjärta är ett hav så djupt
där vågor samman slås.

Sen lyfter bergets topp din bild
så högt mot himlens blå.
Men även du i hjärtat bor
där bränningarna går.



Min Tanke er et mægtigt Fjeld,
Der over Himlene gaar;
Mit Hjerte er et Hav saa dybt,
Hvor Bølge mod Bølge slaar.

Og Fjeldet løfter dit Billed
Højt mod Himlens Blaa.
Men selv Du lever i Hjertet,
Hvor dybe Brændinger gaa.










Sig himlen välver så klar och ren,
isblommor fryser på fönstret sen.

I solens flamma så fint de stå,
en yngling sitter och dem ser på.

Men då han på de blommor ser,
två flickögon blott där ute ler:

Så sköna blommor han aldrig såg,
två marsvioler så fagert blå.

Isblomman smälter vid kindens brand.
O Herre, Du, hjälp den unge man!



Sig himlen hvælver så ren og klar,
isblomster fryser på rudens glar;

i solens flamme så smukt de stå;
en yngling sidder og ser derpå.

Men som han på de blomster ser,
to pigeøjne derude ler;

så skønne blomster han aldrig så;
to martsvioler så smukke blå.

Isblomsten smelter ved kindens brand.
Vorherre hjælpe den unge mand!


(Vänligen använd ej översättningarna utan tillstånd.)