I byn går allt så förtjust och väl,
ett bröllop hålls där med dans och spel;
Folk bliver fulla av vin och mjöd
men tärnan ser ut som välklädd död.

Ja, hon är död för sin hjärtans kär
ty han är ej liksom tärnan här,
i hörnet står han med sorgen sin,
och spelar lyckligt sin violin.

Han spelar fram tills sitt hår blir grått,
tills dess att strängarna sönder gått,
på violinen, med sorg och fasa,
på hjärtat trycker han, det som krossas.

Det är så tungt, katastrofalt tungt,
att dö då hjärtat alltjämt är ungt!
Jag kan ej längre det här se på!
Jag känner det genom skallen gå.

Se, männen honom har i sin famn.
Men varför kallar ni mig vid namn?
Bevara människans vett och sans!
Jag är en utarmad speleman.



I Landsbyen gaaer det saa lystigt til,
Der holdes et Bryllup med Dands og Spil;
Der drikkes Skaaler i Viin og Mjød,
Men Bruden ligner en pyntet Død.

Ja død hun er for sin Hjertenskjær,
Thi han er ikke som Brudgom her,
I Krogen han staaer med Sorgen sin,
Og spiller saa lystig paa Violin.

Han spiller til Lokkerne blive ham graae,
Han spiller saa Strængene briste maae,
Til Violinen, med Sorg og Gru,
Han trykker mod Hjertet reent itu.

Det er saa tungt, saa knusende tungt,
At døe mens Hjertet endnu er ungt!
Jeg mægter ei længer at see derpaa!
Jeg føler det gjennem mit Hoved gaae.
 
See, Mændene holde ham fast i Favn
Men hvorfor nævne I mig ved Navn?
Vor Herre bevare Enhvers Forstand!
Jeg selv er en fattig Spillemand.










Lyft bort mig blott, du starka Död,
till andens stora länder!
Jag gick den väg som Gud mig bjöd,
framåt, med upprätt panna.

Allt som jag gav, Gud, det var ditt,
Om gulden jag ej visste!
Vad jag utövat är blott lit’t.
Jag sjöng som tupp på kvisten! 

Farväl, ni rosor, täcks av rött,
farväl, ni mina kära!
Lyft bort mig blott, du starka Död,
fast det är skönt att här va’.

Så tack, o Gud, för vad du gav
och tack för vad som kommer!
Flyg, Död, nu över tidens hav
och till en evig sommar!




Løft mig kun bort, Du stærke Død,
Til Aandens store Lande!
Jeg gik den Vei, som Gud mig bød,
Fremad, med opreist Pande.

Alt hvad jeg gav, Gud, det var dit,
Min Rigdom ei jeg vidste!
Hvad jeg har øvet, er kun lidt,
Jeg sang som Fugl paa Qviste!

Farvel hver Rose frisk og rød,
Farvel, I mine Kjære!
Løft mig kun bort Du stærke Død,
Skjøndt her er godt at være!

Hav Tak, o Gud, for hvad Du gav,
Hav Tak for hvad der kommer!
Flyv Død, hen over Tidens Hav,
Bort til en evig Sommer!


(Vänligen använd ej översättningarna utan tillstånd.)