Millennieskiftet

Morfar, medelålders reservofficer
blandade blod med långväga fiender
unga Aussie-pojkar och krullhåriga sikher
vid Galipolis kaotiska stenstränder
orubblig i sin tro att detta var den sista galenskapen,
att seklet bar barbarins och vanvettets dödsdom.

Mamma, under beredskapsåren
med ransoneringskorten och brevet från den trolovade
(adress: hemlig ort) i den hårthållna väskan,
skyndade förbi kön med magra flyktingansikten,
till skolan för att lära barnen stava ordet solidaritet.
Hon hörde sin egen röst sargad av en dov klang.

Grannens stilige unge son, nybakad löjtnant
skeppades till den 38:e breddgraden
för att försvara civilisationen och den fria världen,
kom tillbaka med ögon mörka som stjärnlösa nätter.
Ingen mer jazz hördes genom jalusierna,
han lämnade sin glädje som pant för friheten.

Systersonen, kallad ”den ljuse” för sitt sinnes skull,
letade minor i de bosniska bergen på sin 20-årsdag.
Han skulle bevara och bevaka freden, sa generalerna.
Nu talar han om brodermord, massgravar, missiler
och undrar vad ”blatte” betyder, som kollegorna
från den nordiska bataljonen ropade efter honom.

Millennieskiftet firades över hela världen.
Vi skålade i dyr och välkyld champagne
för seklets samlade minnen, för den nya tiden,
åt denna milstolpe i människans historia.
I skuggan bar jag med mig en blek förnimmelse
av morfars tro, framtidshopp och övertygelse.