Omsorgsfullt bäddar jag in min självömkan i tjocka bolster
Låter sorgen slå rot i mitt inre
och vårdar djupt känslan av uppgivenhet

Vet att jag borde se det goda i livet
det som stundtals uppenbarar sig
även för mig

Men jag fortsätter omhulda smärtan
allt för att överleva