Det har aldrig varit
mörkare än nu.
Jag är inte ens
rädd längre.
Det värsta har ju
redan hänt.
Allt som kvarstår
är stillhet.

Ingen anledning
att jäkta mer
eller oroa sig inför.
Ingenting ligger längre
i mina händer.
Ingen tröst, ingen hjälp
längst horisonten.
Bara klockan som tickar.

Ljuset har släckts
när ditt stora hjärta
som räckte till för alla
inte orkade slå mer.
Det tog bara en sekund,
ett litet ögonblick
som när en lampa blinkar
och slocknar.

Och jag fortsätter leva.
Inget kan skada mig.
Jag är osårbar,
jag är onåbar.
Kroppen andas,
värker, åldras.
Själen är frusen till is
i en evig permafrost.

Ja, jag lever!