På kyrkogården i Paris. Vid en grav som är översållad med kyssar, lutar jag mitt huvud mot din axel. Jag har en sorg i hjärtat som drar mig mot det makabra. En känsla, som balanserar på gränsen till galenskap. Jag söker mig till melankolin och poesin som tröstar. Och jag vet att det här är början, på den sista årstiden för oss.

För bara när du är här kan jag andas. Du, som ser allt fult med mig men ändå alltid har stannat kvar. Ibland kan jag bara ligga brevid dig. Lyssna på din andning, när du sover, och försöka att andas i takt. Vi ville vara så lika varandra i allt. Du är både salt och socker, plåster på mina sår och samtidigt den som gör ont. Och jag vet att du inte kommer stanna, så jag behöver gå. Paris kommer att finnas kvar i våra hjärtan, när du och jag är över. Den sista årstiden har börjat nu.