Mina föräldrar var bra föräldrar – de slog aldrig mig

De bara lämnade mig i ett grått rum
med väggar som inte lyssnade,
ett fönster som aldrig öppnades.
I ett främmande land, där en främling räckte ut sin hand 
en oväntad hjälp i en värld jag inte kände.

Jag fick bara tigga, vänta tills
de bestämde annat, jag behövde
ju lite character development
och vad är bättre än att låsa
sitt barn i ett fängelse med öppna
lås men inget annat än öken
när man väl tog sig ut.

Två år av mitt liv, fast i ett limbo
utan att veta om mitt öde. I väntan
och skräcken på vad som skulle hända med mig härnäst.

Min mamma var en bra mamma, hon hjälpte mig
dölja mina sår
när jag försökte ta mitt liv.
Hon lindade mina handleder
och dolde märkena,
sopade undan som damm under mattan.
För tänk om styvpappan skulle få veta 
han kunde ju tycka att jag var jobbig,
att jag kanske skulle lämna henne.
Så inga frågor. Bara:
“Ta dig samman.”
Och sedan – tystnad.
Vill du dö?
Gör det när du lämnat vårt hem.

Mina föräldrar var bra föräldrar 
de slog aldrig mig.
De behövde inte.
De lärde mig att straffa mig själv,
att kväva gråt i kudden,
att inte finnas för mycket,
inte känna för högt,
inte störa.

De fattade alla beslut åt mig 
föräldrar vet ju bäst.
Gud har ju gett dem makten.
Och jag skulle vara tacksam.
För maten, kläderna, taket.
För att de inte slog mig.

De lärde mig att överleva genom att försvinna.
Att duga genom att tiga.
Att kärlek är något man förtjänar 
med lydnad, leenden och skuld.
Att man ska vara tacksam, buga
och ta emot för minsta lilla
smula av kärlek man får.

Mina föräldrar var bra föräldrar 
de slog aldrig mig.
De bara lämnade mig i ett främmande land
och låste dörren bakom sig.
Ingen säng, bara tystnad och skräck.
De kallade det “för mitt eget bästa”.
Karaktärsdaning, sa de.
Lidande formar starka människor.

De har fått som de ville. Jag har fått en sådan
karaktärsdaning att jag har transformerats till
en individ som inte längre har plats för dem i mitt liv.
Jag straffar mig själv inte längre för deras oförmåga
att bearbeta sina trauman. Jag straffar mig själv inte längre
för att försöka ta bort deras smärta. Jag är min alldeles egna person.
Och att återvända, ge plats åt personer som förstörde mig
är att svika den lilla oskylda flickan inom mig som har läkt
så otroligt fint.

Som nu gråter högt,
skrattar högt,
som säger: Stopp.