Jag rider mot stormens öga
Det är ingen idè att vända sig om
Förvisad; bortkastad och dömd
Jag är
Utan rättegång
Skyldig
Men ska jag komma tillbaka
Är det blott som aska för vinden

Jag färdas mot min undergång
Den ligger där framför mig
Jag klagar ej på dess utfall
Bara på allt som jag blev berövad
Jag tiger stilla tyst
När klockorna klämtar
En sista gryning
När svaren väntar

Du festar likt de andra
Du skålar med finess
Och inte bryr du dig väl
Vad jag hittar på härnäst
Mitt hjärta blöder;
Men aldrig nog för dig
Du vill endast ha mig tillbaka
I en liksäck; annars ej

Ändå kan jag inte sluta hoppas
På att ditt hjärta gjort av sten
Ska öppnas med en liten spricka
Och visa oss sitt sken
Men där du sitter;
Är världen mörk och kall
Jag kan ej glädjas
Åt ditt förfall