Om natten, i drömmen kommer den vita hästen som ett varsel. Med mjuka hovar, i gräsets dagg. Närmar sig med böjd nacke och böljande man. Jag lägger handen mot hennes lena skinn och känner hur hon drar in min doft. Djurets varma andedräkt fuktar mina handlator. Jag stryker med händerna över den varma halsen, drar i taglet i manen. Känner den vågiga strukturen och tänker på hur starkt hästhår är. Vi står tillsammans en stund och lyssnar på varandras andning. När hon vänder sig bort och går, sprder sig ett lugn sprider sig i min bröstkorg.

Ibland drömmer jag att det är fler hästar i hagen. De är oroliga, sparkar och biter varandra. En känsla av rädsla fortplantar sig i flocken, och i mig. Den vita hästen ser då upp och kommer mot mig. Med ögon stora och djupa, lika outgrundliga som havet. Jag vill hoppa upp på henne och bara försvinna, men vet att jag måste stanna. Jag vill springa och önskar att hon ska föra mig bort härifrån. Men hon lägger sitt huvud på min axel, och jag kan bara stå alldeles stilla. Stå där som om jag vat fastvuxen i marken. Hon sänder en tanke, ett budskap  - ha mod att vara kvar!