Tiden, min älskade, är en flod
som rinner evigt och evinnerligt.
Den tar med sig blå solar av is
ur vinterbergets snöklädda toppar
och bomullstussar av sommarmoln,
vårdoft av tallbarr och vild kaprifol.
Den slåss mot klipporna med liv och lust.
Outtröttligt forsar den fram.

Tiden, min älskade, är en flod
som kastar sig ner från gråbergets kam.
Den skenar som en stridslysten häst,
dansar fram, yr av sina egna virvlar,
berusad av sitt eget brus.
Med fiskar simmande motströms,
trotsande döden för livet.
Mot dalens vila rusar den fram.

Tiden, min älskade, är en flod,
rinner in i slättens mjuka vemod
i de skira bokdungarnas land.
Där slingrar den sig i sakta mak
genom de skimrande fälten
med gyllene böljor av korn.
Lite tvekande i varje kurva
mot viken söker den sig fram.

Tiden, min älskade, är en flod,
Den tar med sig skogarnas hälsning
till det mossgröna i sankriket
Sömniga alar lutar sig mot dess virvlar.
Bland vassen lurar gammelgäddan.
Den möter de solbadande kobbarna
bortom bränningarnas dånande svall.
Mot havets öppna famn flyter den fram.