Kvällen lägger sig som ett tunt täcke
över klipporna vid Hällevikstrand.
Havet andas långsamt,
och måsarna har tystnat.
En ensam eka glider förbi,
som om den bär på en hemlighet.
Ljuset är gyllene,
men inte högljutt —
bara stilla, som ett löfte.
Och jag står där,
mitt i det vanliga,
och känner hur något ovanligt
rör vid min kind.