Dagen skymmer.
Havet brusar.

Fiskare, magra väderbitna män,
sneglar i smyg mot molnen.
”Kommer östan, tro?”
Skickar en tyst bön mot havet
för att blidka hennes kynne,
drar ett par fräcka vitsar
för att tämja allas fruktan.
Seniga fingrar plockar i näten.

Mörkret faller.
Havet grymtar.

Blicken vänd mot stranden,
mot röken från stugornas tak,
mot kvinnorna, - orörliga som stoder
ser de sina män försvinna en efter en.
Ingen vinkar, inga ord blir sagda.
Omärkliga veck i pannan, innan
de vänder sig och går mot fälten
som omfamnar dem i nattens svalka.

Dagen gryr.
Havet vilar.

Vattnet gnistrar i kapp med brisen,
skimrande, lekfullt lockande.
Havet är redo för dagen.
Hon öppnar sin barm, likt en snäll jätte,
för de sommarlediga barnen.
Snart ska hon smeka sandslottens vallgravar,
kittla varsamt de små fotspåren,
ringla sig kring de förälskade tonårsparen.

Solen är trött.
Havet guppar lätt.

Fiskebåtarna är i hamn.
Näten är fulla med blåa gnistor
som den ännu sprattlande makrillen
smånarrar måsungar med.
Fiskargubbar pratar i mun på varann
i hjärtans lust och med glödande ögon.
Nu väntar ett par timmars vila fram till natten,
fram till en ny dust, ännu en ojämn strid.

Dagen sover.
Havet kluckar förnöjt.