De går bland människor med måttstock och lådor i hand,
mäter blickar, väger felsteg, antaganden med förvridet sinne

sätter ord på andras brister
innan de själva hinner, och även tala

De talar om sanning som om den bar dess namn,
men känner inte tystnaden eller bultande i sina egna bröst

För varje dom de fäller
blir dess egen skugga längre och längre 

De ser synd i andras ögon men blundar
för den stora sprickan i sina egna speglar

Och natten viskar, gång på gång
Den som dömer utan att tvivla 
han är den som fruktar sitt eget fall mest.