Jag har börjat gå nu men ännu inte kommit fram. Melodierna ljuder över bergen.Djupet lämnade jag i den sakta färden. Att behöva gå är som att släppa taget om en varm sten häll, men fingrarna värker av kylan så jag måste.Framför finns min glänta av ro i ett ljus som väntat tålmodigt. Rötternas djupa och varma grund där de känns. Mitt hjärtas skydd i skogen, lyckan står kvar i bäcken...mjukt som spåren efter gamla steg. Vår glänta bland fjärilar, mygg, fästingar. Tystnaden den talar med sin egen röst. Träden står som mina stilla väktare där vinden rör sig susande, som en viskning och frågorna omger mig i det ingen behöver svara på. Jag blir tyst som en sten under granens barr som lyckans bäck som håller andan, just innan den faller. In i skogen bland det sanna får tystnaden vila och jag med den. Vinden är en egen melodi och vattnet som porlar bär röster och marken viskar hemligheter. Jag hör allt. Rot, jord, ande och tid. Dina andetag i mina andetag.

Jag var världens första dröm.