Vi gick i samma skola.
Hon var kanske ett år äldre.
Vig som en katt var hon.
Skolans stjärna i hopprep.
Hennes mamma städade hos oss ibland.
Hon följde med och vi lekte.
Ett par gånger var jag hos henne.

(Jag minns hennes stenbelagda gränd
bättre än min breda boulevard.
Där var ett maskrosfält av barn
med snedsprungna skor.
Rösterna var starkare, färgerna gällare.
Hos mig doftade av såpa och jasmin
hos henne stekt lök och tjära.)

Vi möttes igen nyligen.
Hon var hundra år äldre.
Jag kände igen ansiktsdragen
bakom uppgivenhetens dimmor.
Hon log ett hålögt leende.
Hennes liv hade stannat
mellan barnsängar och grytlock.

(Vi pratade lite om gamla minnen,
hon visade kort på sina barnbarn.
Hon städar ibland hos andra.
”Värken är svår” sade hon,
”annars är det ganska bra.
En får vara nöjd med sin lott,
det är väl så som det ska.”)

Jag sökte den rakryggade tjejen
med den vakna blicken från förr.
Vingarna hade inte haft styrka
att växa starkare än rötterna.
Hon blev fast i sedvänjans träsk.
Jag önskar hon hade haft mod
att inte veta sin plats i livet.