Nu nalkas den ljuva årstid då man ånyo
får krypa in i långkallingar och fleece;
än en gång, häpna, över den gångna
vårens befängda nyck: att yr av ljus och
fåglars sång krypa ur den varma puppan.

Väl iklädd mitt lilla krypin gäller det att
idogt syna idet i sömmarna; det är ju
ändå här man ska grotta ner sig det
kommande halvåret.
Är allt som det ska, hibernatio equilibrii,
dväljs man uti svärmisk dvala; i en lya
lyst av värmeljus gör gåstav sitt att
gästen gnos och gonas i sitt hus.

Så, helt oförhappandes, nalkas den
ljuva årstid då man, ånyo, får krypa ur
kalling och fleece, än en gång, häpna,
över den gångna höstens smått bisarra
tilltag: att helt obetänksamt gå i ide, i just
den stund då träden bjöd till karneval.

Finns det något jag kan lära av allt detta?
Jag ska fundera på det, ett halvår i taget.