Jag kanske var fem, sex år.
Ett trasigt barn med otrygga anknytningar

En snäll man kom in i vår trasiga familj, stöttade med lek, uppmuntran, gav oss uppmärksamhet, pengar, leksaker och rätten att ta för sig av ett barns kropp.

Varsamt berättade han att det var för min skull, det var kärlek - jag törstade kärlek, det kändes fel, men han sa att det var kärlek.
Jag törstade kärlek

Det gjorde ont, men han sa att det skulle gå över. Att älska gör ont i början.
Efteråt fick jag en rosa nalle och ett glas uppvispad Coca-cola.
Han förklarade för de vuxna att jag nog ätit något dåligt då jag både kräkts och bajsat på mig.

Med en bestämd blick strök han mig över ansiktet, böjde sig ner och viskade att det var kärlek, det kommer att bli bra bara jag inte säger något. Bara till den rosa nallen, till den fick jag säga allt.

Där och då skapades mitt kärleksspråk, det gör ont annars är det inte kärlek och för allt i världen - man berättar inte när det gör ont, bara till den rosa nallen.

En vuxen man tog sig rätten till ett barns kropp - min.
Jag var trasig, han greppade tillfället att få ut sina sjuka lustar

Från den dagen var jag ett ännu trasigare barn, men jag fick kärlek - även om den gjorde ont. Men han berättade att kärlek gör ont, kanske det skulle gå över?

- Jag törstade kärlek