Gamla svartvita foton radas upp
på väggarna i ”Utvandrarmuseet”.
Allvarliga, strävsamma ansikten.
Stolta människor med sorg i blicken
möter mina ögon från förfluten tid.

Desperata män som har sett
sina barns hungrande ögon.
Valkiga händer som har snickrat
många barnkistor på kort tid
ur skrovliga trädstammar.

Sammanbitna kvinnor i svart.
Strama klänningar av billigt tyg,
som har använts år efter år
för bröllop, dop och jordfästning,
tills de blivit blanka av slitet.

Kunniga i konsten att överleva.
En näve barkmjöl i gröten
för att hålla ungarna vid liv.
Torkad fisk som sakta sugs på
mer än att tuggas till kvällsmat.

Tvätten i iskallt bäckvatten.
Magra kor med skinntorra juver.
Och stenar, i otaliga mängder,
ofantligt stora, grävda ur jorden,
av värkande ryggar och böjda knän.

Stenmuren inhägnar åkrarna
som ett äreminne över priset
på den möda som människor
betalat sina levebröd med.
Ett skuldsatt liv i förnedring.

Drömmen om frihet och bärgning
hämtar sin näring ur armod.
”Vid Åkerby vägskäl i Ljuders socken”
börjar resan mot landet i väster.
Bort från hembygdens bekanta jord.

En finner lyckan där och blir kvar.
En dukar under i fjärran land.
En kommer tillbaka, köper sig fri.
Minnen av umbäranden bleknar bort,
Människoöden blir museiföremål.

Nu tittar deras välmående ättlingar
på magerlagda mörkhåriga barn
som väller ut ur förläggningens dörr.
Glömskt mumlas det i stugorna
om ”dessa lycksökare och tjuvar”.