Tårar föder lycka och glädje.
Sorgen är den enda vägen ut.
Eller rättare sagt in.
Ifrån insidan ser man utsidans ljuva sken.
Hur än man gör når man aldrig bergets topp.
Skapelsen i sig själv vet alltid bäst.
Det är det som är så vackert.
Att falla... att resa sig upp.
Att hålla minnen kvar... att överlämna allt.
Evigheten sårar mer än något annat.
Sårbarhet är ren kärlek.
Sen föds vi igen.
Ivriga att lära det som skärselden beskonade oss ifrån.
Men evighetens historia hoppar från dröm till dröm.
Den vaktar ansträngningslöst själens åtrå.
Och när den dyker upp är vi ensamma tillsammans.
Då ser vi salighet för smärtsam att prata om.
Och i tystnaden hör vi vårat hjärta.