Dokumentären om Hugo och Rosa
är poesi men gestaltad på prosa.
Livet som syskon de levde tillsamman
i samma stuga, i sorger och gamman.
Lantbruksarbete och frälsningsmusik
hade sitt sikte på himmelrik.

Hundraårsgamla de vände till vården.
Hugo och Rosa kom bort ifrån gården.
Skröpliga, svaga med bräckliga sinnen
efter en levnad med härliga minnen
fick de besöka sin stuga igen,
nästan som vore den himmelen!

Rosa fick insomna ljus som en ängel.
Blomman som vissnar på sviktande stängel,
humlan som surrar i dikesrenen
får illustrera den filmiska scenen.
Hugo betraktade Rosa en stund,
innan han gick till sin egen blund.

Hugo och Rosa, ett mönster för många,
glada och nöjda trots villkoren trånga;
vedspis och vattenbrunn, lampfotogen,
utedass, foton på ekchiffonjén
med med ett hopp om ett himmelskt hem
liknande stugan väntade dem!

Nutida människor, trolösa, skämda,
fyllda med krav på att slösa och trenda,
vi borde titta på Hugo och Rosa
i vår berättelses klagan på prosa
utan förnöjelsens blå poesi.
Hugo och Rosa var inte som vi.