Oh kvinna,
du där
du som sitter i tystnaden,
med ett leende som glimmar
som stjärnljus över stilla vatten.

Med ögon så mjuka
att världen glömmer
hur mycket mörker de har sett.
Hur mycket du har burit.
Hur djupt du har älskat.

De hör ditt skratt.
Känner din värme.
Och så tror de
att du alltid stannar.
Att du alltid ger.

Men de vet inte.
Att du är gjord av eld och månsken.
Av styrka och stillhet.
Av rörelse och ro.
Du minns.

Så du går vidare
med henne.
Hon, den lilla.
Hon som såg ljuset
även när världen var släckt.

Ni håller varandras händer
och viskar till månen:
Let them.

Ett andetag – du står kvar.
Två andetag – du väljer dig.

Där står du nu.
Mjukt.
Magnifikt.
Som om natten själv burit dig hem.

Ditt hjärta var aldrig för mycket.
Det var bara för stort
för de som inte kunde möta det.

Och kanske…
måste du fortsätta gå.
Inte för att lämna
utan för att leda.

För de rätta kommer.
De som ser både elden och det mjuka.
De som bär månen med dig.
Och håller din hand
utan att någonsin be dig
tämja din magi.