En naken jungfru ligger i mitt kök
på fönsterkarmen i oktobernatten.
Hon ligger frusen där, en gulvit lök
som sedan blommar utan jord och vatten.

Tidlösans torra knoppar blir en lilja
med rosa blommor, spröda, sidentunna.
Hon lever upp som av en högre vilja,
som hon av egen kraft ej skulle kunna.

Tidlös är själen. Fast av frosten nupen
skall den stå upp i evighetens blom.
När döden girigt griper den om strupen,

försvarar den sig med sin jungfrudom.
När knoppens bana är tilländalupen,
skall ändå tidlös blomman lysa from.