Vänder klacken. Väger över och skiftar fot. Skiftar riktning. Blickar mot en ny horisont. I samma ögonblick byter skuggorna form. Solen är försvunnen. Men lika mycket på väg ner. Och ljuset är kvar. Nästan mer markant indirekt än direkt i blicken. Mer intressant. Allting är upplyst även om intet nytt är under solen. Det är en intressant afton och en möjlighet att gå i sina egna fotspår och återupptäcka livet som nyss levts. Andas nästan samma luft. Och se precis detsamma men från nya perspektiv. Leende läppar och solsken ur blick skiftar han fot men vänder inte klacken, utan vandrar åter.

Och så för en stund har han överraskat sig själv och förändrat sin framtid till vad den precis alltid var menad att vara. En liten gest när en traktor far förbi på landsvägen bredvid ängen han går genom. En gest tillbaka. Han är inte bara sedd utan känner som en del av något större. Något lagom stort. För honom.

Dagarna går tills allt åter är täckt i snö. Så sitter han där, ensam för stunden men inte själv på något sätt, med sin kaffekopp vid fönstret. Snöflingor faller i backen och radion står på. Det brusar så bekvämt bekant samtidigt som samma nyheter går ut i etern igen. Och en stund senare återigen. Bara nyansskillnader, precis som i ljuset utanför, när flingorna faller precis som storleken skiftar, och vinden ömsom blåser åt ena hållet, ömsom åt andra.

Han skjuter ut stolen och skiftar tyngden från sätet till båda fötter och reser sig sakta upp. En hand på bordet som hjälper honom. Och så står han upp. Skiftar tyngden från ena foten till den andra, och tar sina lunkande steg bekvämt framåt till kaffekokaren. Koppen i handen. En på nytt fylld kopp med rykande hyfsat färskt kaffe. Ett andetag och en suck, men inte en tung suck. Utan en förnöjsam, njutande suck. Ett djupt andetag.

Han vänder sig om, men stannar och har precis samma tyngd under vardera fot. Står stadigt men lutar sig mot bänken. För den fyllda rykande koppen mot läpparna, och blåser bort röken, som om kaffet skulle svalna. Han drar in en sipp. Inte en klunk. Och smakar, läppjandes på kaffet. Ingen mjölk. Inget socker. Och så ser han ut över rummet. Den röda stolen, där han sitter, bredvid tre stolar, där ingen sitter. Bordet i ek, lagom stort för fyra, ställt mot väggen mot fönstret. I lampans sken, ser han en bok liggandes på bordet. Bredvid den en dagstidning. De har slutat att dela ut tidningen på söndagarna. De sa att man kan läsa på en plattan. Man kan läsa på datorn. Man kan läsa på telefonen, sa dem. Så numer, i vinterkylan, får han åka in till byn och köpa sin söndagstidning. Tidningen på bordet är från igår. I ett snöoväder är det väl långt att gå längs ängen, för att köpa en tidning. Precis som vägen är bilen insnöad och mannen i traktorn har inte åkt förbi för att skotta. Han dricker ur sin kopp, stänger av kaffebryggaren och lämnar rummet.

I en annan del av världen, om än närmare än man kan tro, ligger en man i sin säng. Han är ingen ungdom, men inte heller lastgammal. Men han har feber. Och han har för ovanlighetens skull sovit bort dagen. Inte kunnat ta traktorn. Inte orkat fästa plogen. Inte röjt lilla vägen ut till stora vägen. Han blundar och precis som hos alla andra, ser han ut i den natt där ljuset ändras i takt med vinden och i harmoni med den snö som faller. Han tar lugna, djupa andetag och faller åter in i sömn, och när ögonlocken faller, skiftar ljuset till natt, till det absoluta mörker, mot en värld av drömmar. Tills han svettig ska vakna igen.

Mannen som lämnat lilla rummet, det lilla köket, vandrar vidare mot hallen, och lyfter sin vinterrock. Snörar sina kängor. Och öppnar dörren. Snön viner in från utomhus och kommer att lämna spår av vatten i hallen som snart är tom. Han vänder sig om, och lyfter sin hatt från hatthyllan. Hatten på huvudet. Kängorna snörade. Och rocken för att hålla sig varm. Så skiftar han sin tyngd, och går ut. Inte bryr han sig om att låsa. Så dörren slår han igen med en smäll som ingen hör. Så beger han sig iväg, framåt, utan att vända sin klack. Målmedveten, rakt in i natten. Mot mörka skogen, där lampor inte längre lyser upp verkligheten. Han hör vinden susa och granarna böja sig efter vindens vilja. Inte för mycket. Men så mycket som krävs.

Han saknar sommardagarna och sommarnätterna. Han saknar blommorna på ängen och bins surrande. Syrsorna som spelar sent in i natten. Solen som aldrig går ner. Han saknar sin fru, som finns där ute någonstans. Som lämnade honom utan minsta tvekan. Hon som brukade sjunga ibland. Han hoppas att hon har det bra. Och så skiftar han fot. Och fortsätter sin färd, längs stigen han nyss svängt in på. Och så ser han röda stugan, täckt av snö, och ljuset som skiftar. Han hör vinden som pinar. Och han är äntligen framme. Nästan.