Jag har lämnat mina ögon i Hanoi,
ser aldrig mer min älskades ansikte.
En natt kom napalmregnet.
Hela stjärnhimlen försvann.
Min historia brändes till aska.

Av min Karibiska atoll finns intet kvar.
Aldrig mer kan jag fiska i havet.
Vågorna bar döden med sig,
svart radioaktiv förödelse.
Och kräftan tog halva byn.

En dag kom min gamle granne hit.
Han som brukade låna ägg och socker.
Som en dödens korsriddare kom han.
Han tog mina två söner med sig
Strax innan Mostarbron sprängdes.

Du kan inte trösta mig, Gud.
Jag lämnade mina båda ben
i ett minfält utanför Kandahar.
Vem det var ämnat för, vet jag inte.
Jag kan inte rida mer på stäppen.

Vad tjänar det till att leva och älska?
Jag har mist min jungfrudom
på ett kallt golv i Groznyj.
Vad ska jag med framtiden till
när mina ljuva drömmar är borta?

Jag bor i ett hav av vita tält
i randen av den Jordanska öknen.
Maktens herrar råkade i fejd.
Min palmprydda barndomsstad
bombades till grus i fredens namn.