- "Det är inte meningen att man ska halsa rödvin direkt ur flaskan, i alla fall inte det här vinet".
 
Du ser sur ut och jag förstår att jag just tömt alldeles för många slantar från din tunna börs rakt ner i min törstiga strupe. Tar demonstrativt en klunk till innan jag ställer tillbaka flaskan på diskbänken lite för hårt så att mängder av små små röda prickar stänker över plastkakelväggen.
 
- "Varför kan du inte uppföra dig som en normal människa?"
 
Orkar inte svara utan stirrar bara in i dina novemberögon. Blänger. Känner för att lämna rummet. Din trötta uppsyn gör mig illamående. Skam och skuld. Vad ser du i mig egentligen? Har försökt bli av med dig ett tag. Du är envis som en blodsugande igel. Men du suger aldrig - bara jag. Hur många droppar du finns kvar att spilla? Tar en tugga av laxen du lagt upp på tallriken, spottar ut den igen. Den smakar gummi, stekt gummi. Tänker att vi borde älska på köksbordet. Maten är ändå inte lagad med kärlek. Vill inget hellre än att sätta naglarna i ditt lår och dra dig i håret. Övertygad om att din hud passar mina smaklökar bättre än din förbaskade mat, din förbannade jävla gummilax.
 
- "Hallå jag pratar med dig"
 
Kan du inte bara hålla käften. Blixtar. Dunder i huvudet. Värk i tinningarna. Överväger att stoppa servetten i munnen på dig. Dina ord brukar kväva min lust, kväva mig. Knycklar ihop. Lämnar kvar. Tar med mig vattenglaset när jag går fram till dig vid spisen. Häller det över dig, griper tag i din hand och för den snabbt in under kjolen mot mitt nakna kön. Överraskar. Våt.  Jag vet du vill. Kom igen, av med kläderna.
 
Givakt. Give in.
 
- "Är du inte klok.. ?"
 
Spritt språngande galen, tänker jag. Det meddelade min kollega mig idag på lunchen när jag stoppade hissen mellan två våningar och blottade mina bröst. Han fann sig dock snabbt i situationen. Trosorna slängde jag sen i papperskorgen bredvid dokumentförstöraren på hans kontor. Svarta string och strimlor av en otrogen ekonomichefsidiot. Berätta för mig att du är bättre än honom, bättre än mig. Ge mig allt, hela dig. Ge mig kärlek, bevisa vår existens, ge mig liv. Något annat än dött Liv. Du suckar och knuffar bort mig. Knuffar och står kvar. Står kvar och jag vet direkt att jag har vunnit. Kliver in i dig igen. Mina läppar manipulativt mot din hals, mjukare den här gången.
 
Förgörerskans spel. Förförarens drag. Drottningens harem.
 
- ”Förlåt”, viskar jag lent med kåtgrötig röst och nibblar lätt i din örsnibb.
 
Min hand letar sig in under din nu blöta t-shirt. Inget sexpack annat än i kylen. Suckar inombords men sveper segervisst med tummen innanför din byxlinning. Sväljer det dåliga samvetet. Du protesterar inte ens, förakt sipprar genom min kropp, gnider sig mot insidan av huden. Det är så här vi alltid gör. Jag beter mig, du gnäller, jag vanärar oss, du försöker, jag attackerar och sen betalar jag mig fri genom att knulla dig, mig, oss, till andnöd. Patetiskt. Maten kommer bli kall men det struntar jag i. Du kanske kliver upp i natt och räddar den, jag vet inte hur du brukar göra. Kanske slänger du den imorgon innan jag vaknat. Jag kommer rulla av dig och somna redan innan din lilla kuk har ejakulerat. Uäk. Inte tänka. Bara göra.
 
Eskalera. Orgasmera.
 
-”Vi borde inte, maten… Varför blir det alltid så här. Varför kan du inte bara…”
 
Trycker, nästan tvingar in tungan i halsen på dig. Dina fingrar smeker över min kind. Besvarad kyss. Besegrad. Segraren står ensam kvar. Min kropp skälver av antipati medan jag pressar mina bröst mot din torso. Att hunger och behov kan vara samma sak. Begär. Gummilax och latexblygdläppar. Du andas tungt. För dig spelar det kanske ingen roll. Jag vill inte ha din middag, du vill ändå ha mig. Men jag är ingens. Kanske också ingen. Du är hungrig, jag behöver. Begär. Rökt fisk. Jag vill ha din kropp. Du älskar middagsrester. Knäpper upp ditt bälte med min ena hand. Läder och metall, extra hål. Mjukt men hårt om jag behöver.
 
Brott och straff.
Samtycke. Försoning.
 
…
 
Äckel. Själsliga sår med var som sipprar. Grus i ögonen. Det skulle kunna vara eftermiddag. Eller morgon. Solljus eller taklampa. Jag hör inte dina andetag. Kanske stack du ut efter att jag slocknat. Sover någon annanstans. Med någon. I någon. I en soffa, i en säng. Jag kniper ihop ögonen. Sträcker försiktigt på mig. Knäckebrödsknaster i knälederna och smulor i sängen. Det är alltid så här vi gör. Du tränger in i mig med allt du har. Din kropp i min kropp. Osmotisk överföring av giftiga drömmar. En cocktail fantasia effugium - bedövande, sövande. Död åt Tengil tänker jag. Kanske är jag Katla. Eller Jonathan, en bedragare och en lögnare. Du är Tengil eller Skorpan. Sektledare, eller en naiv drömmare. Följare och ett får. Ett fårigt fån. Katla dödar Tengil, Jonathan dödar Katla. Skorpan dödar Jonathan. Dödar Jonatan och dödar sig själv.
 
-”Fan Skorpan, din jävla idiot”, muttrar jag och slår upp ögonen.
 
Rummet är tomt förstås. Inte ens den fula snorgula katten du hämtade på katthemmet i stan orkar med mig. Hinner knappt mer än börja fundera över vilken veckodag det är innan stekoset letar sig in i vänster näsborre, passerar lukthjärnan och landar i magen. På noll-komma-tre sekunder har jag startat resan mot badrummet. Kastar mig ner. Kramar toastolen. Kastar upp. Knäna börjar blöda. Allt måste ut. Alkoholen. Kanelbullarna. Ångesten. Gårdagens lunch. Dina småkuksceller och laxen. Den jävla laxen, tänker jag. Död fisk. Bränt gummi. Sårvätskan och varet. Ut med allt som skaver. Mitt inre är en motorväg. Filbyte och omkörning. In och ut. Sicksack mot känd destination. In med latex, svett och sås. Ut med sörja, sås och liv. Dött Liv. Den brända jävla gummilaxen. Allt är ditt fel Skorpan, tänker jag och hulkar vidare.
 
Galla och frustration. Besvikelse och bakelser.
 
-”Död åt Tengil”, skriker jag så högt jag orkar trots att jag är tömd på energi.
 
Tömd och tom. Trött och Svag. Kanske viskade jag bara även om det kändes som ett avgrundsvrål. Du är inte hemma. Inte här. Bättre så, även om jag alltid intalar mig att det känns en smula lättare när du plåstrat om och hållit hår. Lögnerna. Det förljugna. Låtsaslivet som du lever men jag inte orkar med. Det är så här vi alltid gör. Jag levererar, du tar. Du ger, jag blundar. Vi bråkar. Det mjuka hårda i mig, ett, vi två. Jag som viskar att jag hatar dig. Jag som rullar av. Jag som somnar. Du som spiller silikon. Du som spiller sås. Du som försvinner innan jag vaknar. Jag som tvättar sår. Jag som bär dött Liv. Du som är borta i flera dagar även om ingen av oss lämnar lägenheten. Du som städar. Du som lagar lax. Du som längtar. Jag som vill bort. Jag som knuffar undan. Du som håller fast. Du som går, jag som sitter fast. Osynkroniserade alltid, ibland jägare ibland offer. Ibland ingenting och då en ovanligt vanlig söndag. Pannkakor och inget äckligt stekos. Ett annat liv. Innan Liv.
 
-“Tengil, hallå?”
 
Drömmer. Svävar. Mörker överallt. Mörker som vibrerar av minnen. Minnen av människor och monster. Skuggor som projiceras på vatten, förkroppsligas och smälter samman med näckrosor, stjärnor och gran. Jag vill vila här i stormens öga. Låta den sista droppen glädje rinna ut i sanden. I sanden på stranden där jag brukade bygga slott. Allt jag rör vid blir till sand. Sand i ögonen och munnen. Sand. En sandstorm och ingenstans att söka skydd. Sandkorn och grus. Sand som river, ristar, rispar hål i huden. Jag strör sand i mina sår. Orkan. Leriga kinder efter regn. Jag brinner, bränner sand. Sand mellan mina fingrar. Sand i mina ögon. Sand på mina läppar. Min sand. En sandstorm i mitt inre. Sandkorn och grus. Sand som river, ristar, rispar sår i själen. Jag strör sand i mina sår. Jag brinner, bränner sand. Jag brinner, bränner kärlek. Bränner Liv. Mitt känslocentrum börjar koka. Kokar över. Tårar tränger fram bakom stängda ögonlock och jag säger högt att “tårar attraherar ingen" sen vänder jag mig om och går mot ljuset.
 
Liv var ljuset. Liv är död.
 
…
 
-“Vi finns inte längre," säger du.
-”Liv finns inte längre”, svarar jag.
 
Du suckar och terapeuten nickar känslobekräftande. Välbetald. Mutad. Mutantkreatör. Allt är krossat glas eller betong. Väntar på att eftermiddagen ska övergå i kväll. Samtalet ta slut. Vi finns inte mer. Jag är middagsrester, du är du. Kropp. Luft. Kläder. Paraply eller parasit. Existens i symbios. Var vi bara gener, biologi och evolution. Inget liv, ingen Liv, inget vi. Numera ensamma sökare, nattdjur, jaktdjur. Letandes under morgontimmarna efter ett sammanhang på varsitt håll. Ibland verkar allting ha blivit komplicerat, allt det där som skulle vara så lätt. Ett plus ett blir två, ska bli tre blir minus ett, tar slut. Jag pressar ihop läpparna och biter mig i insidan av kinden. Blodsmak. Du och korruptionskorpen pratar alltid om att berätta, läka, beskriva. Adjektiv, adjektiv, adjektiv, tänka, ta in, processa, ena, prestera och sen presentera. Skapa ordning, kategorisera tidsmässigt, organisera efter färgskala, leva och leverera.
 
Leverera besked. Avsked
 
-”Jag flyttar ut”..
 
Var det där min röst? Gäll. Gnällig metall mot trä. Stol mot golv som skrapar. Mic drop. Plötsligt vakuum. Bara jag och ingen annan. Ingen du och inget annat. Ingen hörsel, ingen känsel. Ridå. Inte tänka, inte känna. Göra. Gå. Jag är på väg ut. Jag gör det, jag går.
 
Lämnar.