Det första jag överhuvudtaget kommer ihåg är när jag var tre år gammal. Mamma läste en saga om att man trodde att jorden var platt, men visade sig vara rund. Sedan dess har denna fråga snurrat runt i mig.

Efter en privatvetenskaplig undersökning på metafysiska grunder av 4 543 västerländska filosofiska inriktningar, 1 324 556 privata trosinriktningar och 15 års mediterande i kloster hos zen-buddister, viss erfarenhet av judendom hinduism och islam, har jag kommit fram till att jorden är platt.

Jag har också gjort en mental Fitzcarraldo och bestigit mig själv, som är jämförbart med att frakta en flodbåt genom djungel eller bestiga Mt Everest. Detta understryker min uppfattning

Det slutgiltiga beviset är mitt spejsiga kosmos. Jag besökte CERN och partikulerade mig. Det finns en partikel som är ett uns av inget (alltså mindre än inget). Jag har blickat bortom evigheten och där var det, lönnlövet, i kanten vid slutet på världen. Jag vaknade i alla fall då.

Denna lucida sanning strider mot allt mitt förnuftstänkande, men jag böjer mig för någon slags massans vishet, där några få vet mer än andra. Jag sover dåligt om nätterna, men har en inre frid i visshet om sanningens betydelse.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- 

fitzcarraldo
cern
massans vishet
klardrömmande