Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En blandning av bilder från olika platser och händelser: "monumentet" från en by i bergen ovanför Grenoble, " lönnen" från Strasbourg, "tornuret" från Venedig, "cikadorna" från Texas. Dikten hålls ihop av tid mer än av topologi.


cikadorna (slutversion)

cikadorna drev tiden framför sig
och sju slag ur tornuret
medan vattnet

och monumentet ruvade
över dem som föll

långt borta

bakom ditt ansikte
molnen som en rök
med det violetta hotet över torget
sedan blixten och den ilskna vinden
gjort det tungt att andas

du badade i lönnens spegelbild
där allt gick samman till en annan geometri
mot en punkt för vila
som vidgades och började på nytt
och åter var


åtta slag ur tornuret
som en svallvåg efter åskan

och sedan

det lätta regnet mot ditt hår
när du lossade din blick från min
och vred den ut
mot asfaltljusets flimmer
och det var ont om tid
som vid en tågavgång
till platser långt ifrån
när visslan ljuder
och ingenting blir sagt

medan bilden deformeras
av glasets ojämnhet
och vätskeytans oro


i tre slag gånger tre
räknade jag dem sista gången
tills den sista klangen tonat ut

då tystnade cikadorna

jag gick mot grändens mynning
när bilden frös till svart och vitt
och skuggan stelnade på muren







Fri vers av Cicero
Läst 1024 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2005-06-15 22:25



Bookmark and Share


  Göran P Rödholm VIP
Makalöst läcker. En lång dikt där inget ord känns onödigt och där man får den där andlösa lyrikkänslan i bröstet när man läst klart. En bedrift!
2007-11-17

  njila
Närläsning

Upptakten i dikten är pockande. När jag väl läst första meningen går den inte att släppa.
Cikador, riktigt skojiga små saker i litet antal, och öronbedövande i hundratal. Tempot hos dem är snabbt, snabbare än våra gräshoppor, tonläget kan lägga sig så högt att det gränsar till det uthärdbara. Här, i första raden, driver de tiden framför sig, jag tolker det som att de här ligger på gränser för vad jagets nerver klarar av. En lätt jäktad rörelse infinner sig av ett ord som driver, något ohjälpligt.
Det ödesmättade finns representerat av slagen från ett tornur, som skapar en dovare ton än tex en liten pendyl. Med små detaljer målar texten upp ett torg, kanske runt Medelhavet. Ett land med en historia som är värt ett monument, som krig.
Redan här gör jag tolkningen att den yttre verkligheten är en pendang till den inre verklighet som rör sig i och mellan de båda människorna vid torget. Cikadorna kan då motsvara mannens spända tillstånd, uret – situationen mellan paret, och monumentet – det som är på väg att rasa: äktenskapet, kärleken, tilliten. Textens styrka ligger i att begreppen göms i texten, och härigenom öppnar texten för olika tolkningsmöjligheter, utan att bli kryptisk.
Skeendet på det yttre planet är ett annalkande oväder, blixten, vinden, när det bryter ut sammanfaller det med utbrottet mellan de båda.
Här hämtar plötsligt texten andan, ett stormens öga, den plötsliga stillhet som infinner sig innan regnet börjar falla. På det inre planet har nu urladdningen skett. Ett ögonblick uppstår av stillhet att försöka smälta vad som har skett. För att sedan ta i med ny kraft.
Kraften i urladdningen mellan de båda ser jag i ordet ”lossade”, blicken glider inte undan, det är två jämbördiga som möts. Det finns inget nederlag i orden när blicken ”vrider”sig. Jaget får inte tid att samla sig, bemöta, förklara, tiden rusar iväg med honom. Tolkningen lämnas öppen.
Rörelsen går från oväder –” ilskna vindar” – upprörda känslor
till stiltje - ”en punkt för vila” – eftertanke
till stress - ”tågavgång” – inte hinna med i skeendet, inte tillåtas hinna med.

Jagets situation, som ensam kvar fångas i de små konkreta detaljerna, och går inte att missta sig på trots att texten inte skriver rakt ut:

medan bilden deformeras
av glasets ojämnhet
och vätskeytans oro

Mästerligt!

Valet att endast använda två av de fem sinnena, syn och hörsel, förstärker intrycket av film. Att välja imperfekt istället för presens uppfattar jag här som ytterligare ett sätt att förstärka det dramatiska skeendet.

Dramaturgiskt upprepas ur-slagen tre gånger. 3:dje gången 3x3. Referenserna till matematiken fick mig att leta efter någon matematisk syftning, men jag gick bet. Matte är inte min styrka. Vill gärna veta om du har sådan tanke.
Alla goda ting är tre. Därför önskade jag återknytningen till cikadorna en gång mellan första och sista gången. ”Tre gånger är dramaturgi, två gånger är ett misslyckande”, citat från min käre make, regissör, när han kommenterade en av mina ”misslyckanden” Mannen med de röda pilarna.
Medvetenheten om rörelse och tid, den totala frånvaron av förklaringar, kommentarer och breda begrepp, som ”hjärta och smärta”, och den rikliga förekomsten av verb, ytterst få adjektiv, öppnar upp för tolkningar, och ger läsaren utrymme i texten.
Det finns ännu mycket mer att hämta, men då blir det här för långt och för detaljerat. En väl genomarbetad text sett ur kritikerns synvinkel, en njutning för esteten, och värme för hjärtat. Tack för att jag fick göra denna resa!
2005-09-20

    MrE
Skymtas ett minne, månne?
2005-08-14

  _Mian_
Du skapar genom språkets målarpensel bilder och stämningar som gör att det känns som man befinner sig i den förtädade och "mystifierade" stämning. Finns mycket att botanisera i, både i och "bakom texten".
"där allt går samman till en annan geometri
mot en punkt för vila som vidgas till en ny början och åter är" ..... särskilt denna vers låter hjärncellerna "centrufigeras" så det svindlar...
2005-06-16
  > Nästa text
< Föregående

Cicero
Cicero