Jag låter tv:n stå på som bakgrundsbrus, inbillar mig att ensamheten låter sig överröstas då. Som när jag tog färjan till Fredrikshamn med långa blickar mot horisonten, och drömmarnas land på andra sidan Atlanten.
Den relativt korta resan i den varma sommarvinden, doften av det öppna havet och alla möjligheter som uppenbarade sig, mer och mer för varje kall öl, förvandlades till en själslig hälsoresa. Som att jag äntligen funnit en plats i livet, eller i alla fall någon sorts mening.
Efter några timmar lägger båten till i hamnen igen. Fulla av livets berusning sveper folket in över Göteborg likt en våg med klirrande kassar och nygamla bekantskaper.
Då doftar till och med den ruttna tången framtid.