Kanske är det sista vintern, eller sista våren, men vem bryr sig egentligen.
Hon kan höra sina egna hjärtslag samtidigt som andedräkten bildar iskristaller mot gryningsljuset. Hon fimpar och slänger ciggen i gruset intill husväggen som hon alltid gör, trots att hon vet hur det ser ut, det är ju så sällan någon kommer på besök ändå.
Om hjulspår rullat tillräckligt länge åt ett håll, är det lika bra att låta dem rulla i samma riktning. Natten hade varit stjärnklar liksom alla tankar, men nu när hon vrider om startnyckeln i bilen är allt dunkelt likt morgondimman som ligger tät över fälten. Hon vet inte längre vilken väg hon vill åka, hon vet bara vad hon längtar efter, att någon gång i livet få känna sig som hemma.
Då helt plötsligt letar sig några solstrålar ner genom en spricka i det gråtunga molntäcket, och lyser upp med ett bländande sken.