Fick diagnoserna "troligtvis bipolär 2 och ADHD" ställda för några år sedan efter djupa återfall i depression med allvarliga självmordstankar. Dessa diagnoser ledde till en massa medicinering, men det är först nu som polletten liksom trillat ner.
Är i dagsläget i en sorts tillstånd av "pågående meditation" som innebär att jag befinner mig i ett stort vatten. Det omsluter mig på alla sidor. Jag ömsom ser mig omkring uppe på ytan, ömsom sjunker ned i det mörka, ogenomträngliga vattnet. Jag kan känna hur mäktiga vågor tar tag i mig och föser mig omkring, men det gör mig inte riktigt rädd. Mera andlös.
Tror att detta att låta vattnet helt omsluta mig handlar om att sluta kämpa emot mina svårigheter, att låta mig få vara den jag är, utan att slå på mig konstant.
Det är som om jag försöker - eller har börjat - flyta omkring i "du, liksom livet, duger i befintligt skick". Det handlar om att "trampa vatten" snarare än att med full kraft explodera iväg crawlande, för att nå andra stranden. (Andra stranden skulle vara någon sorts symtomfri verklighet, där jag skulle fungera, som jag föreställer mig, att friska människor fungerar.)
Jag skriver och vill dela med mig, för att kanske, kanske någon annan genom min berättelse, ska känna sig mindre ensam, ha lite lättare att acceptera och älska sig själv.
Och medan jag berättar för andra, vad som gömmer sig under de här diagnoserna, blir jag samtidigt lite tydligare för mig själv och därmed lite tryggare i världen.