IDAG NÄR JAG KOLLADE vilka av mina texter som nyligen blivit lästa, fick  jag syn på den strof jag använt i ingressen ovan.  "Att brinna vild och skadad bättre än att tyna bort" .

Tyckte att den strofen var jättebra. Hela dikten illustrerar ganska väl  det som varit mitt dilemma genom livet, medan slutstrofen visar vilket ställningstagande jag valt som ledstjärna för att fortsätta leva. 

"I ensamhet bor inga illusioner" har jag skrivit, vilket jag idag så klart måste motsäga; vilken illusion kan vara större än den att det är möjligt att leva utan illusioner? 

MEN DET ÄR till ensamheten som jag tagit min tillflykt, dragit mig tillbaka för att slicka mina sår, gråta och hämta ny kraft. Ibland har vägen till återhämtning varit lång och gått genom "dödsskuggans dal", eller vi kan kalla den för självmordstankarnas dal, dödslängtans dal.

I den dalen  kantas hopplöshetens stinkande träsk av självföraktets kaktusar, förtvivlans törnbuskar och meningslöshetens iskalla tomhet. Där stöter du gång på gång emot den hårda, obarmhärtiga "Sanningen" att du inte duger, du räcker inte till, du är värdelös. Vem vill ha dig tror du? Vad tillför du till världen? 

De tankarna är mästare i tortyr. Vem behöver mobbare, när hela huvudet är så fullt av negativa tankar att livet blir outhärdligt?

Självföraktet. Självhatet. Självömkan. Den olidliga smärtan över att känna sig ofullständig, oduglig, värdelös.

Det finns en mycket viktig anledning till, att jag efter mycket arbete med mig själv kommit fram till, att varje människa är oändligt värdefull. Innerst inne i var och en av oss bor ett ensamt, ofta övergivet, litet barn, det barn som är den innersta visdomen i varje människa. 

Det är det barnet inom varje människa som är oändligt värdefullt, och som behöver omsorg och kärlek. 

När jag väl hade upptäckt och tagit till mig den sanningen, som numera är min innersta Sanning, började arbetet med att förkasta Lögnen. Och att välja att leva i Sanningen, leva  Sanningen. 

Det har varit en svår och mycket lång väg att gå. Och jag har gång på gång tvingats påminna mig om, att detta att leva i tillfrisknande - Sanningen - är en färskvara, något som hela tiden måste förnyas och läras på nytt och på nytt och på nytt.

Hur kommer det sig?

En anledning är vanans makt. En annan de återkommande misslyckandenas förkrossande tyngd och de slutsatser som jag dragit av dem. 

ANLEDNINGEN TILL ATT JAG SKRIVER OM DET HÄR NU är att jag för första gången på riktigt har uppnått någon form av sjukdomsinsikt. 

Medan jag simmat omkring i det hav av ångest och smärtor som mina svårigheter skapat, och de situationer jag hamnat i genom min(a) sjukdom(ar), har misslyckandets bägare ständigt svämmat över. På det viset har jag liksom aldrig hunnit återhämta mig tillräckligt, för att kunna dra några djupgående slutsatser.

Ovanstående är en förfalskning av verkligheten, jag vet, men samtidigt är den bilden ändå väldigt sann. Jag har ända sedan jag drabbades av utmattningsdepression för 22 år sedan, kämpat för att försöka skapa någon form av "normalt" liv, ett sådant liv som friska människor lever.

Enkelt uttryckt har jag försökt lära mig att gå upp på morgonen, borsta tänderna och plocka undan efter att jag ätit frukost, för att därefter ägna mig åt att måla, skriva, gymnastisera, spela och sjunga och förstås uträtta alla vanliga göromål, som att handla, laga mat, diska, tvätta kläder och städa.

DET HAR INTE GÅTT.

INGET AV DET.

Mycket av det har fungerat till och från, men för det allra mesta har jag möjligen klarat av en sak, medan något annat då blivit lidande. (Läs allt annat.)

Det som har givit mig energi har varit förälskelse. Men i egenskap av blyg, osäker, introvert person med yvig, tvärsäker, utåtriktad ADHD bipolär kraftfullhet har kontrasten mellan vad jag visat utåt och hur jag känt mig inuti varit för stor. Så "dagen-efter-syndromet" har varit öronbedövande. Skräckslagen har jag fasat för att möta personen igen, väldigt självmedveten och övertygad om att mitt inre kaos  nu ska vara fullt synligt.  

Och om personen i fråga trots allt vågat sig på ytterligare någon dejt, så har ju nedstämdheten och den depressiva ångesten bara legat och väntat på första bästa tillfälle att visa sitt fula nylle. Och vem kan eller vill ha ett sådant fenomen i sin närhet? 

UNDER ALLA ÅREN trodde och tänkte jag, att om jag bara kom till rätta med det trauma som jag burit på sedan barndomen, så skulle jag till slut kunna finna en passande livskamrat.  Så jag fortsatte att kämpa och tog mitt tillfrisknande på största allvar, för att så småningom äntligen kunna få uppleva en sann, äkta kärlek i en jämställd och sund relation.

                                                                     fortsättning följer