Jag var havande med ofödda tankebarn. De sprängde och bultade, sparkade och krävde att få bli utsläppta. Så länge - alltför länge - hade de varit instängda i ett moderliv, som hotade att kväva dem. Inte genom överdriven kärlek och omsorg, utan genom total och förskräckande försummelse.

    Gömda, undanstoppade, förvägrade sin rätt till fritt utlopp, föll de med ett brak huller om buller med dammet rykande omkring sig, så snart luckan öppnades.

De hade funnits där så länge, att de överväldigade mig med sin tyngd. De föll ifrån mig, så djupt att jag inte kunde begripa hur jag skulle kunna få upp dem i ljuset, till medvetandet.

Men de kom, ett efter ett i sin egen takt när tiden var mogen, när det blivit mer smärtsamt att hålla emot dem, än att känna dem födas fram. 

Rädslan, misströstan, förtvivlan, hopplösheten, missnöjet, girigheten, snålheten, fördömandet; var kom de ifrån? Varför hade jag vägrat att släppa fram dem? Varför hade jag i fasa, avsky och äckel i skuld och skam, hindrat dem från att berätta sanningen om mig?

                                                                    EGO

Det är tron på att jag måste vara bättre än andra, annars är jag ingenting, som tvingat fram förnekelsen. Och då verkligheten gång på gång överbevisar mig om att jag inte är bättre alls, måste jag tvinga undan sanningens tankebarn ännu hårdare, ännu djupare, ännu längre in.

Stackars barn, stackars oss människobarn, som lever i tron att vi står över resten av universum, att vi är "skapelsens herrar", som tror att vi skulle överleva ett enda ögonblick om det inte vore för alla andra, allt annat liv, all annan energi i universum.

Vi är våra egna tankeslotts herrar förvisso, fria att skapa vår egen verklighet; starka, oövervinnliga så länge vi oförskräckt vågar se oss själva som vi är; olösligt förbundna med hela universum och varandra, ständigt påverkande varandra som kommunicerande kärl. Vare sig vi vill det eller inte...