Nog är det ändå rätt lustigt att det först är nu, när jag till fullo (så långt jag har förstånd till idag i varje fall) har accepterat mina sjukdomar, det faktum att jag ÄR annorlunda, som jag känner mig så otroligt mycket bekvämare i världen, i mig själv och i min kropp. Jag gillar mig själv till och med riktigt bra, fast jag till min stora förskräckelse har fått märka, hur rent utav oförskämd jag kan vara, nu när jag inte längre har någon medicin, som dämpar mig.

Jag känner igen passionen som drev mig när jag var ung, otåligheten som ser till att något händer.  Och det är inte en gnällig otålighet, utan en ... otålig otålighet...! Det är en mindre pjoskig variant av mig själv, som har kommit i dagen. Tyvärr kan ju den där opjåskigheten bli klumpig, slarvig, nonchalant med andras känslor ... nej, "okänslig för" är det rätta uttrycket. Mindre räddhågad, mera fart, mera rakt på sak. Och på det viset kan jag ju såra andra, utan att det är min avsikt.

Men det gjorde jag säkert innan också, bara med den skillnaden att då bad jag om ursäkt för min existens hela tiden, vilket ju också blir ansträngande för omgivningen. Nu pratar jag på med folk både här och där, och utgår ifrån att de också tycker att det kan vara kul, att bli sedd och tilltalad. Och om de trots allt inte skulle tycka det, så är inte det hela världen. De har i så fall bara råkat bli drabbade av mig. Collateral damage.

Men finkänslig det är jag tyvärr inte längre. Det är synd, men det är som om jag har gått med någon from av tvångs-sele, (inte tvångströja, för så hårt snärjd har jag inte känt mig) och som om jag nu helt plötsligt har helt fria tyglar. Och det är så himla härligt! Det är som att få sätta av i full galopp, spänna alla musklerna och känna hur jag flyger fram över fältet, höra mina hovar som en dundrande åska mot underlaget. 

Och det är ju så himla roligt att leva då, när en inte med all kraft försöker tygla sig själv hela tiden, oroligt tittande sig över axeln, för att se om någon blev störd. 

Kanske kommer det en smäll så småningom, men då må det göra det i så fall. Då har jag åtminstone haft kul någon gång, haft lust till att göra en massa saker, känt inspirationen flöda och brusa inom mig, känt  skaparkraft, skaparglädje. Då har det varit värt det, vad som än må komma.