När jag först kom till en kontaktsajt/forum var det för att jag sökte en livskamrat. Fick också kontakt med en man där, som jag klickade med. Vi "blev ihop" men efter nästan ett år kände jag att något saknades. Jag saknade honom när han åkte hem till sig, längtade efter honom, men han varken saknade eller längtade efter mig. Det blev tydligt att han helt enkelt inte blivit "kär" i mig, utan bara tyckte att det var skönt att ha någon att träffa då och då.

Det hade förstås kunnat vara alldeles utmärkt, men av någon anledning, så räckte det inte för mig. Så jag gjorde slut. Det var både uppslitande och omskakande och jag insåg att jag verkligen hade "blivit till ett" med honom. Jag hade tagit honom till mig och trodde verkligen att han och jag skulle bli ett par "på riktigt", trots att det fanns vissa punkter i vår relation, som var mycket obehagliga och negativa.

Livet är märkligt.

Idag har jag just en form av avståndsrelation, där "min man" inte ens är min utan lever tillsammans med en annan kvinna. ...

Det där är mitt livstema och jag undrar om jag någonsin ska kunna komma ifrån det och hur jag i så fall ska gå tillväga. Temat är: jag har en relation som varken är eller inte är.

Den man som jag fick 5 av mina barn med och som jag var gift med i 16 år är introvert precis som jag. Han kommer från Italien och vi kunde inte varandras språk, när vi gifte oss. Det innebar att den där djupa, intima närheten, som bara kan skapas genom god kommunikation aldrig kunde uppstå.

På det viset kunde vi leva tillsammans så länge utan att jag blev riktigt "känd" på djupet. I det ögonblick som han tog steget mot ett nytt sätt att förhålla sig, ett sätt som skulle kunna fördjupa vår relation och befästa den på riktigt, kraschade jag totalt. Ett halvår senare var vi separerade...

Det här är 20 år sedan. Jag har gått i mängder av olika former av terapi sedan dess och verkligen kommit att lära känna mig själv väldigt väl. Men som sagt, ännu har jag inte kommit till det stadiet att jag kan "vara känd", leva "känd" i en riktig relation.

Befinner mig just nu i någon form av limbo; en sorts trevande försök att fortsätta leva och liksom bara se vart det bär hän, om jag tillåter mig själv att bara vara den jag är, utan att ha några större åsikter om saken. Det är på samma gång befriande och ansträngande. Att vara min egen bästa vän, att inte döma mig - fördöma mig, att göra det jag vill och stå för det, både inför mig själv och andra.

Resultatet är ett förfärligt kaos i mitt hem; disken står alltid tills jag inte har bestick eller porslin så att det räcker och köksbordet är konstant belamrat. Samma sak gäller sovrummet och vardagsrumsbordet, som också är mitt arbetsbord.

Det känns sorgligt och jag tycker faktiskt synd om mig själv, som inte orkar hålla den ordning, som skulle göra mitt hem till en trivsam plats för fler än mig själv. (Nu är det ju inte ens en trivsam plats för mig heller, egentligen, men det ser ut som jag orkar hålla det.) 

Vad tänker du när du läser allt det här? Kan du känna igen dig i någon del av det? Skriv till mig och berätta det i så fall. Det skulle göra mig glad.