han spelar inte med,
i sin melodi, så
sången står där,
alldeles,
för sig själv,

väger av, och vänder
blicken, åt precis,
fel håll, igen
och allting faller,
i skärvor

som han inte når,
men samtidigt,
känns det igen,
som om, han
varit här,

förut, när en enda
knappt existerande
rörelse bakåt, var
anledningen,
till

krossat glas.