Jag räknar dina fräknar som dansar över dina kinder och din panna. De är främmande galaxer som binder hinder för mina ögon att fastna i. Är det vi, eller vill du vara fri? Gör vad du vill, du får amnesti för jag är helt såld på dig. Du är poesi, dina knäskålar, dina armbågar, dina ögon som strålar.

Vill du ingå allians? Kan du ge mig en chans? Jag vill tyda tecknen mellan dina skulderblad i ett bubbelbad bakom en barrikad, en låst dörr i din bostad. Jag vill inte gå ut på flera år, stanna inne med dig mellan mina lår, dom undrar vad som pågår och någon påstår att det är dags att vi återgår till vår yrkeskår men vi har tagit sabbatsår. Vänner, vi ses igen runt nyår.

Dina underarmar gör mig yr, dina händer tar med mig på äventyr, vi struntar i alla bestyr, att vara utan dig vore tortyr. Du är min egen filosof, jag är en naturkatastrof. Du har så många ord jag aldrig förstod men viska dem i mitt öra, det är allt jag vill höra, du kan beröra och förföra mig med allt du begrundar och jag beundrar dig.

Ditt trasiga nyckelben är min ögonsten, den är entrén till allt jag någonsin önskat mig. Den ger mig en vision om passion tills vi går i pension. Kanske är vi bara en abstrakt illusion av en kreation men jag har ambition och motivation, du är min slutstation.