Den natten andades hon
under Cold Moon
månen som finner kvinnor
som gått genom eld
men ändå lyser.

Hon bar ett rött hjärta.
Vi som förlåter,
viskade hon,
även när världen inte kan.

Ormens sista fullmåne.
Hennes trettionde vinter.
De som såg hennes gamla skugga
fick stanna bakom henne.

Hon stod i vinden,
i sin ritual
där andetag fick andas,
där sanningen var mjuk.

Fåglar av ljus följde henne.
Förmödrar reste sig kring henne.

Tårar föll som stjärndroppar.
Varje droppe en healing.

Och hon sjöng
I’m still here.

Så länge hon andades
fanns en väg.

I skuggan av Cold Moon
föddes hon igen
renad, hel, fri.

För friheten kommer från själen
och hon flög hem med fåglarna.

/D.S