Jag vandrade sakta hemåt en kväll
när en dörr stod öppen på min stig
Ur vilken en stämma varm och snäll
sjöng om livet stunden blev andlig

Så jag stannade i gatlampans sken
och lyssnade på berättelser av igår
Jag glömde kylan och hur vinden ven
blev ett med stunden såg tidens spår

Där fanns skratt och tårars minne
och löften som gavs i lågmäld sång
Var ord fann väg i hjärtat där inne
som om de sagts igår en annan gång

Stämman sjönk och sången tynade bort
var jag ännu kvar i något som hänt
Stunden var avgörande om än så kort
gick därifrån med något jag ej känt

När dörren slöts och sången stilla dog
stod natten kvar, men något hade hänt
Jag gick därifrån med lättare håg
och bar ett ljus jag inte förr känt

Dess eko stannade kvar långt efteråt
långt efter nattens stund och sång
Ekot av något som var sant en anekdot
men ändå mer än så om livets sanna gång

Det var många år sedan men minns ändå
hur rösten ekade både mild och klar
Livet sker vad vi än vill vad vi förmå
så njut av stunder i glädje som allvar