Han bar en ånger
som bara hans själ förstod.
Ord han aldrig sa.
Känslor han aldrig vågade bära.

Han flydde inte från dig,
utan från det som vaknade
när han såg dig.

Hur kunde hon se honom
som ingen annan?
Veta hans tankar.
Se hans själ.

Det blev för djupt.
För sant.
Så starkt att han tappade fotfästet
och trodde att hem
var tillbaka till det gamla.

“Mamma… jag måste hem.”
Som om tryggheten
kunde tysta dig i honom.

Men ångern följde.
För hur bär man
en känsla större än rädsla?

Vem är hon, tänkte han.
Jag som aldrig faller.
Varför just hon?

I tystnaden viskade han:
“Varför blev det så starkt…
just med henne?”