Jag befann mig mitt emellan Shetlandsöarna och Norge, havet var blygrått och flöt ihop med himmeln till en enda kompakt enhet. Det kändes som man befann sig i en rymd med varken upp eller ner. En mycket svag vind som knappt krusade vattnet fyllde nätt och jämt seglen. Alla ljud var mycket tydliga fastän de var svaga. Ljudet från det svaga plasket mot skrovet, ljuden från knirkandet i skot och fall, den mista förändring hördes. Samtidigt som tystnaden var avkopplande fanns det en ständig oro i kroppen.
Trots att det var varmt i luften så frös jag. Det handlade inte om kläder, det var något annat oförnimbart. Ofta brukade jag sitta i sittbrunnen och halvslumra i stället för att lägga mig i kojen och sova.
I halvvaket tillstånd for tankarna hit och dit, ibland minnen från barndomen. Minnena var så tydliga att det kändes som det hade hänt i går. Det var konstigt att vissa starka minnen av händelser som min bror och jag upplevt tillsammans bara en av oss kom ihåg. I bland undrade jag om det verkligen hade hänt.
Jag gick och lade mig i kojen få att få en stunds sömn men vaknade av ett konstigt gnisslande ljud. Det lät som vi seglade på något mjukt av plast eller gummi. Jag for upp som ett skott. Det var kolmörkt, endast lanternorna speglade sig i vattnet. Plötsligt såg jag en fena blänka alldeles intill skrovet. Jag sprang snabbt ner i ruffen och hämtade en ficklampa. Inne i ruffen hördes det gnisslande ljudet ännu tydligare.
Jag lyste med ficklampan på vattenytan och såg svarta spolformade kroppar simmande intill båten. Det var tydligen valar, de simmade runt båten, under båten, längs med båten och var överallt, ett helt stim. De största var nästan lika långa som båten, de minsta var bara ungar. Ibland var de så nära att jag nästan kunde röra dem med handen. Jag hämtade mobiltelefonen filmade och tog bilder. Det var antagligen Grindvalar. Det konstiga var att jag inte var det minsta rädd, de största hade lätt kunnat krossa rodret. De hade förståss hittat en kompis att leka med. Hela tiden pratade de med varandra med det gnisslande ljudet. Allt hördes extra tydligt inne i ruffen. Jag spelade in ljudet med telefonen. Så höll det på i flera timmar. Rätt som det var simmad alla i väg. Det hela var omtumlande. Jag kunde inte sova och satt uppe hela natten.
På bilderna och filmsnutten i mobilen såg man inte mycket, det hade varit för mörkt. Man kunde i alla fall se att det var några kroppar som rörde sig i vattnet. På ljudinspelningen däremot kunde man tydligt höra det gisslande ljudet när de kommunicerade med varandra, undrar vad dom pratade om. Jag hade läst att man försökt tolka delfiners ljud.

Denna novell och en annan novell som vunnit en novelltävling finner ni i min
Novellsamling, ”Ättestupan”. Finns på bokus.com och shop.whipmedia.se