Jag gillade den
första versionen av
Spindelmannen, som blev

en trilogi. De
versioner som kom
senare känns litet

för tillgjorda och
overkliga just därför...
Kanske är det

så med vänner
och kärlekar även.
Det är den

första upplevelsen som
känns mest, trots
att den första

upplevelsen mest är
som en övning,
en generalrepetition, inför

den mesta föreställningen.

Resten är väl
som en repris
i otaliga upplagor...


(Som du kan se av bilden är den tagen alldeles i närheten
av Atlasmuren och detaljstudien av bron ovanför, hänger
ihop med främre delen av Sankt Eriksgatan.

Vilken fortsätter sedan då över Sankt Eriksbron och vidare
upp mot Fleminggatan coh slutare någonstans längre fram
i vägen, Drottningholmsvägen alltså.

På vänster sida i körriktningen något före Fleminggatan kan
du redan här tycka dig se Biljardpalatsen ligga och gona sig i
den möjliga solens underbara sken,

blott den behagar lysa just då och fotgängarna på bron,
kan stanna till och skåda ut över den vackra kanalen
nedanför och se längre bort åt ena hållet,

ännu en bro och åt andra hållet den gamla fina stationen
vid Karlberg med sin skola för militanta övniningar,
som att intaga föda exempelvis, så där som de gärna tar sig
ut i då envars pressvikta uniform)