Jag seglade iväg.
En resa som bar mig.
Långt från tryggheten.
Långt från kärleken.
Långt från verkligheten.
Nästan som att vara fastkedjad.
Som en elefant.
Där andra kontrollerar.
Allt.
Jag lydde.
Men skrek inuti.
Jag kan röra mina händer.
Men känner ännu känslan.
Av att vara fast.
Inlåst.
Paniken i mina ögon.
Måste synas ännu.
Jag är fri nu.
Men inte elefanten.
Hon står kvar där.
Paralyserad.
Jag gråter hennes tårar.
Jag känner hennes dödsångest.
Jag vill bara hålla om henne.
Och aldrig släppa taget.
Förrän även hon släpps fri.
Jag vill se in i hennes ögon.
Och allt jag ser är lusten att leva.
Min elefant.
Mitt inre barn.