Det återkommande behovet att slå armarna kring någon – kring något. Vissa kvällar när saknaden är så stor att kontrasten mellan avlång gestalt och människa liksom suddas ut. Sådana kvällar tänker jag mig trädkramare som romantiker, hyllande den belevade naturen. Jag förstår kråkans lustande efter silver och det anspråksfullt vackra, även om jag hellre vill känna – vill röra. En sådan kväll händer det att begrepp som “lång, smal och ljus” uppfattas som en personbeskrivning. Och så står man där på gatan, under natthimmel och strålkastare med tungan mot lyktstolpen.